Avsked

Så var det dags. Hur mycket vi än vill stanna är nu dagen här då vi ska vinka hej då till Indonesien och vår resa. I eftermiddag har vi bokat en bil som tar oss till flygplatsen utanför Medan och planet till Kuala Lumpur.
En kort övernattning där och imorgon bitti stiger vi på planet som tar oss först till Doha, Qatar och sedan tillbaka till Amsterdam.

Tjugo dagar i en minidel av en enormt stort land är ingenting.
Och ändå har vi varit med om så mycket. Träffat så många fantastiska människor, skrattat, delat berättelser, fått se och höra så mycket annorlunda från det vi är vana vid.

Det är svårt att summera men det vi kommer sakna mest är nog:
Maten - vi har ätit som kungar varje dag!
Människorna - ett leende och ett "Hej" har varit en dörröppnare till så mycket värme och nyfikenhet.
Värmen - ja, faktiskt. Vi har haft mellan 28-38 grader varmt. Svettigt, javisst. Men underbart!
Tempot - att saker och ting får ta tid. När strömmen går, så är det bara så. När maten beställs kan det dröja eftersom allt lagas från grunden.

Höjdpunkterna på resan är många, men dykning på Pulau Weh och jungelvandring med övernattning i Bukit Lawang står nog längst upp trots allt.

Jag kommer också att komma ihåg hur jag satt bakpå en moppe och letade efter babyolja efter ett kort sjukhusbesök på Pulau Weh med Ibrahim. Det var hisnande att åka upp och nedför alla backar på krokiga vägar.
Att sitta och lyssna på barnen som skojar med Faisal på Olala.
Att möta en äldre kvinna som med säkerhet visste att hon för 20 år sedan gett Eric (eller möjligtvis min svärfar) en massage.
Att fira födelsedagskalas för en 2-åring som enda blekansikten mitt bland 70 andra gäster.
Att bli bjudna på Hari raya idul fitri med underbara småkakor, bananchips och sötsaker.
Att bli väckt klockan 5 varje morgon av kapellet bakom sovrummet.
Att under en hel kväll höra utrop om och om igen, där vissa lät som om någon glömt att mikrofonen var på.
Att stoppas på gatan för att fotograferas bredvid spädbarn, fruar, män, tonåringar.
Att överallt ifrån få höra "Hello! Hello!", vinka glatt och sedan svara en miljon gånger på frågan om vad jag heter, kommer ifrån, hur gammal jag är.

Människorna i Indonesien har ett vidunderligt sätt att stjäla ens hjärta.
Jag tror att vi, i samma stund som vi stiger på planet idag, vill åka tillbaka.

Djungeläventyr!

Igår, sent på eftermiddagen, kom vi tillbaka från två dagars trekking i djungeln. Vilket äventyr!!
Tisdag morgon kl 9.00 satte vi av. Vår guide Capik med assistent Mehmet tog oss via gummiträdsplantage uppåt mot mer regnskog. På vägen hann vi se en giftorm och Capik berättade massor om växter och träd vi stötte på. En söt grupp Thomas Leaf Monkeys ville prata med oss en stund så det gjorde vi självklart. Vi såg också gigantiska myror och otroligt mycket medicinalväxter och gigantiska träd. Efter ett tag började det gå ordentligt uppåt på smala stigar och ryggsäcken började kännas tung.

Thomas Leaf Monkey

Efter en kort fruktpaus stötte vi på en större grupp turister som snurrade runt en makak. Vår guide viskade tyst till oss att vi skulle smyga med honom förbi gruppen och efter 20 meter stod vi plötsligt öga mot öga med en orangutang! Capik berättade att det var en ungkarl på ca 30 år som vi fick kika på. Kameran smattrade vilt innan vi gick vidare. Ytterligare 20-30 meter bort stod plötsligt en orangutang-hona med sin unge mitt på stigen. Kameran fick gå igång på högvarv igen.

Efter detta gick vi vidare uppåt, uppåt, uppåt. Tillslut nådde vi bergskammen och fick lunchpaus. En underbart god nasi goreng trollades fram ur Mehmets ryggsäck och vi lunchade med en fantastisk utsikt.
Mätta och belåtna tvingade vi igång benen igen. Nu gick det nedför. Ordentligt. Ner, ner, ner, ner, ner - tar det aldrig slut, tänkte jag förtvivlat.
Och precis när det var dags att ge upp, när jag tänkte "Nu går jag inte ett steg till" och "Klockan är ju för fasen snart 15.30, när är vi framme?" och annat mindre trevligt, sa Capik "Välkomna till lägret".
I en dalgång rann en liten ström, över öppen eld lagades det mat och det fanns två skjul med liggunderlag för trötta vandrare. Varaner använde strömmen för simning och solning, men vi bestämde att vi kunde samsas om utrymmet och kastade oss i vattnet omedelbart, sedan fick vi gott te med kaka.

Resten av eftermiddagen och kvällen blev det kortspel, tärningsspel, trollkonster, tändstickstricks och massa skratt och prat. Middagen var underbart god. Ris med olika skålar med tempeh, sambal, rendang och massa gott. Vid 21-tiden gav vi upp, Jesper höll i ända till kl 21.30 men sedan kröp även han ner i sin sovsäck. Vi låg under myggnät, i tunna sovsäckar och skulle sova. Jesper och Eric somnade ganska snabbt. Rebecca och jag hade det svårare. Vi slumrade till med jämna mellanrum men fasen vad obekvämt det var. Hårt, stenar, aj aj aj. Men skam den som ger sig, ren utmattning efter en dags promenerande i tuff terräng gör att kroppen till slut kräver sömn.

Jag vaknade igen runt 5.30 och kände mig helt ok trots lite sömn. Efter en kopp te kom en gigantisk toast från våra superkockar. Att blandningen banan, ägg och tomat kunde vara gott hade jag inte väntat mig, men det var det verkligen.
Efter tvagning i vattnet var det dags att dra på sig alla fuktiga kläder från gårdagen igen och ge sig av.

Uppåt, uppåt, uppåt över stock och sten. Upp på bergskammen igen, där orangutangen Jackie väntade med två av sina ungar. En äldre och en yngre. Jackie är sedan länge i stort sett tam och vill gärna vara nära människor. Det fick Jesper erfara då Jackie nappade tag i hans arm och han snällt fick sitta med henne då hon tiggde frukt. Eric smattrade med kameran för glatta livet återigen. Rebecca tyckte det blev lite läskigt och höll sig på avstånd.

Efter detta promenerade vi vidare och nu blev det spännande terräng. Uppåt i massor omväxlande med mest nedåt i stora steg. En del läskiga bitar som våra trötta ben knappt orkade med, men ner kom vi. Till ett vattenfall där vi fick supergod lunch och frukt och kunde bada våra varma kroppar. Med publik. I samma stund som vi satte oss ned började det dyka upp apor. Först Thomas Leaf Monkeys, men sedan en ordentlig grupp makaker och till och med några babianer. Det utbröt vilda diskussioner mellan alla apor och utfall gjordes mot vår frukt. Jag tyckte det blev lite obehagligt då framför allt makakerna tog sig närmare och närmare oss, men som tur var så hände inget mer.

Efter pausen följde vi floden tills vi kom till en större öppning och därifrån lastade vi oss på gummiband för flottfärd ner till byn igen. Våra guider och kockarna gjorde resan till en fest med sång och tokigheter. Branta stycken var som en berg-och-dalbana så vi såg till att göra mycket ljudeffekter också. Dyngsura och glada kom vi så åter till Idas Guesthouse där vi åter kunde krypa in i våra rum och njuta av lyxen av stolar, en dusch och rena, väldoftande kläder.

Resten av dagarna här i Bukit Lawang blir lugna. Idag är vi bjudna på födelsedagskalas. Paret som driver hotellet har en dotter som fyller 2 år. Därför gav jag mig ut på äventyr imorse och lyckades efter lite äventyr hitta en passande present. Vi har också strövat runt i turistgettot med souvenirbutiker. Imorgon är det marknad i grannbyn som vi tänker ta oss till och på lördag flyttar vi till lyxhus uppe på berget; On the Rocks heter det och där ska vi lata oss i två dagar till.
Helgen kommer att bli galen tror jag, sockerfesten (slutet på Ramadan) firar många här i Bukit Lawang och i hela byn är alla fullt upptagna med att förbereda för en invasion. Det vill vi inte missa att se!

Del 2!

Dags för uppdatering. Det svåraste hittills på resan har just varit internet. Uppkopplingen kom och gick ute på ön. Ibland fanns kontakt i flera minuter!

De sista dagarna på Pulau Weh ägnades åt DYKNING!

Barnen gjorde ett provdyk och var fast direkt, så det var bara att skriva upp dem på kurs. Sista dagen, i torsdags, klarade de proven galant och kan nu titulera sig Open Water Divers. Med vansinnigt stolta föräldrar på köpet.

Certifierade dykare

Hej då till paradiset.

Fredag morgon var vi uppe innan gryningen och fick skjuts med båt till en taxi i byn. Färd över ön tillbaka till hamnen och så bordade vi färjan som tog oss till Banda Aceh.

Väl framme på hotell Siwah slängde vi ifrån oss väskorna och gav oss ut på upptäcksfärd medan barnen chillade på rummet.

Banda Aceh är en stor stad. Med en gigantisk och vacker moské. Och mycket trafik. Och med trafik menar vi naturligtvis bilar men framför allt Indonesiens signum: mopeden.

Eric och jag korsade gator med dödsförakt, femfiligt, trefiligt, sexfiligt i båda riktningarna. Det får bära eller brista sa vi och kastade oss ut. Samtidigt som vi kikade på staden, kikade människorna på oss. Mycket hejande, skrattande och tittande.

På vägen mot Tsunamimuseet, som vi ville titta in på, hamnade vi i en minnespark för tsunamins offer. Vackert och känslosamt. 

Mitt i parken stötte vi på en grupp barn och ungdomar som med sin instruktör körde ett taekwondopass. Självklart stannade vi till för att kolla!

På kvällen hamnade vi på en streetfood-restaurang som hade god mat. Igen. Mätta och belåtna släntrade vi tillbaka till hotellet och somnade som stockar.

Uppe med tuppen igen och en tidig frukost innan taxin körde oss till flygplatsen. Morgonflyg till Kuala Lumpur, några timmar på flygplats och sedan flyg till Medan.

En överraskning väntade. Flygplatsen i Medan låg tidigare mitt i staden men har nu flyttats 30 km utanför staden. Eller ja, nu? Den öppnade 2013 men det hade vi inte kollat. Så när vi ankom till Kualanamu fick vi snällt sätta oss i en taxi igen. 30 km borde ju inte vara så farligt. Fel, fel, fel!

Medan är en stooooor stad. Här bor uppskattningsvis nästan 3 miljoner människor som alla har en bil eller en moppe. Eller flera känns det som. TRAFIKKAOS är bara förnamnet. Dessa ynka 30 kilometer gick alldeles utmärkt att köra fram till strax innan stadsgränsen. Där tog det stopp och det blev kypkörning. Trefilig väg? Varför då när det får plats 4-5 bilar i bredd om de trängs ihop lite. Lägg till moppar som kör hit och dit mellan, bredvid, framför och bakom också. Efter ungefär en timme och 45 minuter var vi trots allt framme vid hotellet. Äntligen. Genomrökta både bokstavligt och bildligt.

Efter lite vila tog vi oss ner till hotellets lobby och beställde ÖL! På Pulah Weh och i Banda Aceh serveras ingen alkohol. Särskilt inte nu under Ramadan. Vi har inte saknat det alls, Eric och jag. Men plötsligt stod det Bintang på menyn och vi tänkte “Kör till” och det var såååå gott.

Efter detta rus, begav vi oss rakt över gatan och till restaurangen Tip Top som Eric har drömt om i alla år sedan han var i Indonesien. Restaurangen har den godaste rendangen alla tider, sa Eric och beställde med längtan i blicken. Jesper satsade på en gado-gado, Rebecca tog en bananpannkaka och Carin suktade efter aubergine med sambal. Knappt hade kyparen gått innan han skyndade tillbaka och med ursäktande röst berättade att rendangen tyvärr var slut för kvällen. Eric kollapsade i stolen men efter lite gråt och tandagnissel beställde han fisk med sambal istället.

När maten kom blev vi alla tysta. Det var verkligen oerhört gott. Definitivt ett ställe att återvända till.

Imorgon åker vi ut i djungeln - mot Bukit Lawang. Det återstår att se hur det går med internet där!

Del 1 av äventyret så snabbt vi kan!

Resans första del är över. Lång flygtur från Amsterdam till Doha, följdes av en ännu längre från Doha till Kuala Lumpur.

Dock levererade Qatar Airways massa film, helt okej mat och prima stolar att sitta och sova i. Så det gick ingen nöd på oss.

Väl framme i Kuala Lumpur fick vi snabbt alla väskor och tog oss till hotell för några timmars sömn. Uppe med tuppen i mörkret fick vi ett snabbt men kärt återseende med Johnny som bodde med oss hemma i Göteborg under en vecka i januari 2016. 

Tillbaka mot flygplatsen i en minibuss som sett sina bästa dagar färdades vi med ett gäng andra trötta resenärer. Vi lyckades precis slänga in våra väskor, ta oss igenom alla kontroller, köpa en frukostcroissant innan planet annonserade påstigning.

90 minuter flyg till Banda Aceh, taxi till hamnen och precis ombord på snabbåten som på 45 minuter tog oss till Pulau Weh. Väl där i hamnen slängde vi på oss ryggsäckarna och möttes av en hord människor som mer än gärna ville att vi skulle välja just deras bil att färdas i.

Efter trugande från deras sida och trött prutande från vår fick ta plats i ytterligare en minibuss, dock i bättre skick och med försiktigare chaufför. Med på resan var en mamma med sina tre barn som storögt tittade på fyra svettiga blekansikten.

Efter en avstickare för att lämna av dem kom vi så efter ca 45 minuter fram till byn Iboih. På med ryggsäckar och så sa Eric “Nu är det bara en liten bit att gå”. Att den biten var liten uppfattade vi andra dock inte utan efter 10 minuter började vi alla knäa och gnälla och fråga den klassiska och populära frågan “Är vi inte framme snart…?”

Men det var vi faktiskt, efter 15-20 minuter. Klockan var närmare 12.30 när vi damp ner i vårt hus och för första gången kunde säga “Nu är vi framme!”

SNORKLA gjorde vi direkt såklart.

Sedan blev vi hungriga. Men det är ramadan här och mycket lite möjlighet att äta när det är ljust. Vi gav oss ut på jakt! På väg ner mot byn var det fler som var på jakt. Apor. Någon makaksort. De var inte snälla. Carin skrek i högan sky och tänkte att hennes sista stund var kommen. Men vi kom vidare.

Men nere i byn fanns ingen mat att köpa heller. Så vi fick vända om. Förbi aporna igen, som inte alls blivit snällare. Men Eric kastade sten och blev dagens hjälte som skrämde bort bestarna.

Och där, plötsligt, såg vi Dee Dee’s Kitchen. En oas med mat. Varsin Mie Aceh införskaffades och togs med hem till huset för att i lönndom ätas upp. Underbart gott!

Sedan snorklade vi lite till och så blev det Nasi Goreng till middag här på Iboih Inn där vi bor.

Dag 2 började med snorkling såklart. Hängmatta, läsning, middagssömn, spela spel, läsa mer, snorkla lite till och på kvällen vågade vi oss ner till byn igen. Inga apor på vägen!

Vi åt gudomligt god mat på Panorama café och vandrade hemåt i nattmörkret.

Dag 3 som är idag har vi…. Snorklat! Vi har sett Clownfiskar, Papegojfiskar, Stenfiskar, Lejonfiskar, en Murena, Trigger-fiskar och massa andra som vi inte vet namnen på. Ibland blir vi brända av någon slags manet men det är inte så farligt. Rebecca och Jesper blir bättre och bättre i vattnet och nu börjar vi så smått vända blickarna mot dykskolan och möjligheten att komma iväg på äventyr lite längre bort.

Lunch och middag intogs på grannstället Olala Café som också har väldigt fina bungalows. Om vi inte återvänder kanske ni kan hitta oss här.

På väg hem var det dags igen. I mörkret ser vi hur något far över stigen och när vi puttar fram vår hjälte Eric att gå först hör vi morrande ur buskarna runt stigen. Apor. Eric visar sig värd sin titel och lyckas få oss igenom även denna fara.

Imorgon blir det nya äventyr. Först och främst ska Carin till den lokala doktorn. Sedan dag 1 har det nämligen varit lock för ena örat och inget verkar hjälpa. Idag blev det värre efter lite dumdristiga huskurer så kl 8 imorgon bitti är det läkarbesök inplanerat innan frukost.

Så där! De senaste dagarna sammanfattade - nu ska vi bli bättre på att skriva varje dag hoppas vi!

Snart är det dags!

Nästan fem år har gått sedan senaste inlägget här.... FEM ÅR!
Vi skulle ju ut och resa mycket, sa vi efter vi kom hem från Bali. Vi har rest, men inte utanför Europa. Det är inte lätt att få ihop allt en vill.

Äntligen! Barnen har växt nästan 25 cm sedan förra resan så allt var för smått. Shoppingen är gjord och nu är vi färdiga för RESAN.

Imorgon drar vi till Nederländerna och den årliga familjehelgen. Och sen, på tisdag, bordar vi flyget mot Indonesien. Den här gången drar vi till Norra Sumatra, först till Pulah Weh och sedan till Bukit Lawang och djungeln.

Vi ska försöka uppdatera så mycket vi kan under resan. Vi ses!

Hälsningar
Carin, Eric, Jesper och Rebecca

Hit ska vi!!!