Resans första del är över. Lång flygtur från Amsterdam till Doha, följdes av en ännu längre från Doha till Kuala Lumpur.
Dock levererade Qatar Airways massa film, helt okej mat och prima stolar att sitta och sova i. Så det gick ingen nöd på oss.
Väl framme i Kuala Lumpur fick vi snabbt alla väskor och tog oss till hotell för några timmars sömn. Uppe med tuppen i mörkret fick vi ett snabbt men kärt återseende med Johnny som bodde med oss hemma i Göteborg under en vecka i januari 2016.
Tillbaka mot flygplatsen i en minibuss som sett sina bästa dagar färdades vi med ett gäng andra trötta resenärer. Vi lyckades precis slänga in våra väskor, ta oss igenom alla kontroller, köpa en frukostcroissant innan planet annonserade påstigning.
90 minuter flyg till Banda Aceh, taxi till hamnen och precis ombord på snabbåten som på 45 minuter tog oss till Pulau Weh. Väl där i hamnen slängde vi på oss ryggsäckarna och möttes av en hord människor som mer än gärna ville att vi skulle välja just deras bil att färdas i.
Efter trugande från deras sida och trött prutande från vår fick ta plats i ytterligare en minibuss, dock i bättre skick och med försiktigare chaufför. Med på resan var en mamma med sina tre barn som storögt tittade på fyra svettiga blekansikten.
Efter en avstickare för att lämna av dem kom vi så efter ca 45 minuter fram till byn Iboih. På med ryggsäckar och så sa Eric “Nu är det bara en liten bit att gå”. Att den biten var liten uppfattade vi andra dock inte utan efter 10 minuter började vi alla knäa och gnälla och fråga den klassiska och populära frågan “Är vi inte framme snart…?”
Men det var vi faktiskt, efter 15-20 minuter. Klockan var närmare 12.30 när vi damp ner i vårt hus och för första gången kunde säga “Nu är vi framme!”
SNORKLA gjorde vi direkt såklart.
Sedan blev vi hungriga. Men det är ramadan här och mycket lite möjlighet att äta när det är ljust. Vi gav oss ut på jakt! På väg ner mot byn var det fler som var på jakt. Apor. Någon makaksort. De var inte snälla. Carin skrek i högan sky och tänkte att hennes sista stund var kommen. Men vi kom vidare.
Men nere i byn fanns ingen mat att köpa heller. Så vi fick vända om. Förbi aporna igen, som inte alls blivit snällare. Men Eric kastade sten och blev dagens hjälte som skrämde bort bestarna.
Och där, plötsligt, såg vi Dee Dee’s Kitchen. En oas med mat. Varsin Mie Aceh införskaffades och togs med hem till huset för att i lönndom ätas upp. Underbart gott!
Sedan snorklade vi lite till och så blev det Nasi Goreng till middag här på Iboih Inn där vi bor.
Dag 2 började med snorkling såklart. Hängmatta, läsning, middagssömn, spela spel, läsa mer, snorkla lite till och på kvällen vågade vi oss ner till byn igen. Inga apor på vägen!
Vi åt gudomligt god mat på Panorama café och vandrade hemåt i nattmörkret.
Dag 3 som är idag har vi…. Snorklat! Vi har sett Clownfiskar, Papegojfiskar, Stenfiskar, Lejonfiskar, en Murena, Trigger-fiskar och massa andra som vi inte vet namnen på. Ibland blir vi brända av någon slags manet men det är inte så farligt. Rebecca och Jesper blir bättre och bättre i vattnet och nu börjar vi så smått vända blickarna mot dykskolan och möjligheten att komma iväg på äventyr lite längre bort.
Lunch och middag intogs på grannstället Olala Café som också har väldigt fina bungalows. Om vi inte återvänder kanske ni kan hitta oss här.
På väg hem var det dags igen. I mörkret ser vi hur något far över stigen och när vi puttar fram vår hjälte Eric att gå först hör vi morrande ur buskarna runt stigen. Apor. Eric visar sig värd sin titel och lyckas få oss igenom även denna fara.
Imorgon blir det nya äventyr. Först och främst ska Carin till den lokala doktorn. Sedan dag 1 har det nämligen varit lock för ena örat och inget verkar hjälpa. Idag blev det värre efter lite dumdristiga huskurer så kl 8 imorgon bitti är det läkarbesök inplanerat innan frukost.
Så där! De senaste dagarna sammanfattade - nu ska vi bli bättre på att skriva varje dag hoppas vi!
No comments:
Post a Comment