Avsked

Så var det dags. Hur mycket vi än vill stanna är nu dagen här då vi ska vinka hej då till Indonesien och vår resa. I eftermiddag har vi bokat en bil som tar oss till flygplatsen utanför Medan och planet till Kuala Lumpur.
En kort övernattning där och imorgon bitti stiger vi på planet som tar oss först till Doha, Qatar och sedan tillbaka till Amsterdam.

Tjugo dagar i en minidel av en enormt stort land är ingenting.
Och ändå har vi varit med om så mycket. Träffat så många fantastiska människor, skrattat, delat berättelser, fått se och höra så mycket annorlunda från det vi är vana vid.

Det är svårt att summera men det vi kommer sakna mest är nog:
Maten - vi har ätit som kungar varje dag!
Människorna - ett leende och ett "Hej" har varit en dörröppnare till så mycket värme och nyfikenhet.
Värmen - ja, faktiskt. Vi har haft mellan 28-38 grader varmt. Svettigt, javisst. Men underbart!
Tempot - att saker och ting får ta tid. När strömmen går, så är det bara så. När maten beställs kan det dröja eftersom allt lagas från grunden.

Höjdpunkterna på resan är många, men dykning på Pulau Weh och jungelvandring med övernattning i Bukit Lawang står nog längst upp trots allt.

Jag kommer också att komma ihåg hur jag satt bakpå en moppe och letade efter babyolja efter ett kort sjukhusbesök på Pulau Weh med Ibrahim. Det var hisnande att åka upp och nedför alla backar på krokiga vägar.
Att sitta och lyssna på barnen som skojar med Faisal på Olala.
Att möta en äldre kvinna som med säkerhet visste att hon för 20 år sedan gett Eric (eller möjligtvis min svärfar) en massage.
Att fira födelsedagskalas för en 2-åring som enda blekansikten mitt bland 70 andra gäster.
Att bli bjudna på Hari raya idul fitri med underbara småkakor, bananchips och sötsaker.
Att bli väckt klockan 5 varje morgon av kapellet bakom sovrummet.
Att under en hel kväll höra utrop om och om igen, där vissa lät som om någon glömt att mikrofonen var på.
Att stoppas på gatan för att fotograferas bredvid spädbarn, fruar, män, tonåringar.
Att överallt ifrån få höra "Hello! Hello!", vinka glatt och sedan svara en miljon gånger på frågan om vad jag heter, kommer ifrån, hur gammal jag är.

Människorna i Indonesien har ett vidunderligt sätt att stjäla ens hjärta.
Jag tror att vi, i samma stund som vi stiger på planet idag, vill åka tillbaka.