Del 2!

Dags för uppdatering. Det svåraste hittills på resan har just varit internet. Uppkopplingen kom och gick ute på ön. Ibland fanns kontakt i flera minuter!

De sista dagarna på Pulau Weh ägnades åt DYKNING!

Barnen gjorde ett provdyk och var fast direkt, så det var bara att skriva upp dem på kurs. Sista dagen, i torsdags, klarade de proven galant och kan nu titulera sig Open Water Divers. Med vansinnigt stolta föräldrar på köpet.

Certifierade dykare

Hej då till paradiset.

Fredag morgon var vi uppe innan gryningen och fick skjuts med båt till en taxi i byn. Färd över ön tillbaka till hamnen och så bordade vi färjan som tog oss till Banda Aceh.

Väl framme på hotell Siwah slängde vi ifrån oss väskorna och gav oss ut på upptäcksfärd medan barnen chillade på rummet.

Banda Aceh är en stor stad. Med en gigantisk och vacker moské. Och mycket trafik. Och med trafik menar vi naturligtvis bilar men framför allt Indonesiens signum: mopeden.

Eric och jag korsade gator med dödsförakt, femfiligt, trefiligt, sexfiligt i båda riktningarna. Det får bära eller brista sa vi och kastade oss ut. Samtidigt som vi kikade på staden, kikade människorna på oss. Mycket hejande, skrattande och tittande.

På vägen mot Tsunamimuseet, som vi ville titta in på, hamnade vi i en minnespark för tsunamins offer. Vackert och känslosamt. 

Mitt i parken stötte vi på en grupp barn och ungdomar som med sin instruktör körde ett taekwondopass. Självklart stannade vi till för att kolla!

På kvällen hamnade vi på en streetfood-restaurang som hade god mat. Igen. Mätta och belåtna släntrade vi tillbaka till hotellet och somnade som stockar.

Uppe med tuppen igen och en tidig frukost innan taxin körde oss till flygplatsen. Morgonflyg till Kuala Lumpur, några timmar på flygplats och sedan flyg till Medan.

En överraskning väntade. Flygplatsen i Medan låg tidigare mitt i staden men har nu flyttats 30 km utanför staden. Eller ja, nu? Den öppnade 2013 men det hade vi inte kollat. Så när vi ankom till Kualanamu fick vi snällt sätta oss i en taxi igen. 30 km borde ju inte vara så farligt. Fel, fel, fel!

Medan är en stooooor stad. Här bor uppskattningsvis nästan 3 miljoner människor som alla har en bil eller en moppe. Eller flera känns det som. TRAFIKKAOS är bara förnamnet. Dessa ynka 30 kilometer gick alldeles utmärkt att köra fram till strax innan stadsgränsen. Där tog det stopp och det blev kypkörning. Trefilig väg? Varför då när det får plats 4-5 bilar i bredd om de trängs ihop lite. Lägg till moppar som kör hit och dit mellan, bredvid, framför och bakom också. Efter ungefär en timme och 45 minuter var vi trots allt framme vid hotellet. Äntligen. Genomrökta både bokstavligt och bildligt.

Efter lite vila tog vi oss ner till hotellets lobby och beställde ÖL! På Pulah Weh och i Banda Aceh serveras ingen alkohol. Särskilt inte nu under Ramadan. Vi har inte saknat det alls, Eric och jag. Men plötsligt stod det Bintang på menyn och vi tänkte “Kör till” och det var såååå gott.

Efter detta rus, begav vi oss rakt över gatan och till restaurangen Tip Top som Eric har drömt om i alla år sedan han var i Indonesien. Restaurangen har den godaste rendangen alla tider, sa Eric och beställde med längtan i blicken. Jesper satsade på en gado-gado, Rebecca tog en bananpannkaka och Carin suktade efter aubergine med sambal. Knappt hade kyparen gått innan han skyndade tillbaka och med ursäktande röst berättade att rendangen tyvärr var slut för kvällen. Eric kollapsade i stolen men efter lite gråt och tandagnissel beställde han fisk med sambal istället.

När maten kom blev vi alla tysta. Det var verkligen oerhört gott. Definitivt ett ställe att återvända till.

Imorgon åker vi ut i djungeln - mot Bukit Lawang. Det återstår att se hur det går med internet där!