Hemma!

Så satt man plötsligt vid sitt köksbord, med dubbla sockar, tjock tröja och varmt te.
Ett helt äventyr är över, men det var spännande fram till sista minuten - och inte alltid på ett bra sätt.

Efter elefanteftermiddagen utanför Ubud blev Jesper på natten akut sjuk. Antagligen matförgiftning. Hela natten mellan torsdag och fredag ställdes på ända, minst sagt, och på fredag morgon var vi fortfarande inte säkra på hur han mådde.
Men jag och Rebecca drog iväg till en lokal marknad och fick tag på en kebaya och en slendang, som vi planerat. Sedan tillbaks till hotellet och bildfärd till flygplatsen. Jesper verkade ha repat sig någorlunda och fick lite mat i sig med oss andra och sedan satte vi oss på planet till Singapore.

Uuuurk, sa Jesper plötsligt på planet. Och vi var tillbaka på ruta ett i magsjukespelet. Väl framme i Singapore såg vi ut som lik allihop tror jag. En lång väntan tog sin början men Jesper piggnade till mer och mer. När vi efter sex timmar i Singapore satte oss på planet till Helsingfors var han sitt gamla, glada jag och vi kunde pusta ut.

Och det var tur, för det tar 12 timmar att flyga från Singapore till Helsingfors, och det kan bli långa timmar om man inte mår bra. Snett framför oss satt ett par med en dotter på 1 år. Hon skrek nästan hela resan. Min medkänsla gick upp och ner, måste jag erkänna.
Rebecca slog eventuellt ett sovrekord på planet; hon somnade när vi fortfarande rullade mot startbanan och vaknade först 8 timmar senare!

I Helsingfors blev väntan lång, kändes det som. Egentligen bara 90 minuter, men efter en sådan lång resa kan ju den minsta lilla väntan bli oöverstiglig. Men kl 9.00 lördag 10 november landade vi äntligen på Landvetter igen. Vi välkomnades av ett gråmulet, regnigt och blåsigt Göteborg - och plötsligt kommer jag på mig själv att sitta och drömma om att åka tillbaka till Bali igen. Gärna imorgon.

HOTELLET WAKA NAMYA (Jesper)

I mitt sista hotel på hela resan, Waka Namya, är det super duper lyksigt! Nummer ett: det finns glass man kan köpa på deras resturant. Nummer två: vi har ett jättestort badrum med en utedusch och ett badkar. Nummer tre: vi har en trädgård med en fontän där det finns fiskar. Och nummer fyra: de fixar jätteroliga saker åt en. 

Idag var vi på en elefantpark, där vi tittade på en elefantshow och vi red på en elefant.  

Och jag fick köpa en hatt!

Sista hela dagen.....

Så var det dags. Sista dagen på Bali. 

Igår kördes vi till Ubud, en härlig utflykt genom hela Bali där vi stannade till vid två tempel, åt lunch med utsikt på vulkanen Batur och stannade till på en ekologisk odling av kryddor och kaffe. Och fick smaka Lawak-kaffe, detta berömda kaffe som passerat genom ett djur... Jo då, det smakade alldeles utmärkt, men inte speciellt nog för att köpa med sig hem.

Sedan kom vi fram till Ubud och vårt hotell, som inte hade en aning om vilka vi var. Bokningen via hotels.com var totalt okänd. Nåväl, vi fick en lägenhet och imorgon vid utcheckningen ställs vi kanske för en överraskning - den dagen den sorgen.

Idag promenerade vi runt bland mer turistgator än vi sett på hela resan. Det kändes som rena Costa del Sol med alla souvenirbutiker, smaklösa prylar och folk som sprang upp till oss och vilja sälja saker. Lite chockartat. Men vi lyckades åtminstone hitta ett sagoträd längs vägen.

Eftermiddagen vigdes åt... elefanter!

Vi bokade hastigt och lustigt en elefant-safari och hamnade i en elefantpark med show, överdådig lunch, extremt många australiensare men.... framför allt chansen att klappa och mata elefanter. Och få rida på dem. Jesper och Rebecca var i extas.

Imorgon åker vi till en marknad för att försöka hitta lite saker att köpa med hem innan vi måste dra mot flygplatsen. Kylan lockar inte.....

ATT VARA SJUK I BALI (Rebecca)

Att vara sjuk i Bali är inget roligt eftersom jag har feber och magknip. Det var jobbigt för nåra dar sen men nu är det lite bättre.

Imorgon ska vi åka hem igen, jag tror jag känner mig bättre då.

Cikcak och tokeh av Rebecca

Cikcaks är små ödler, de kletrar upp och ner på våra väggar. De springer väldigt snabbt.

Och tokehs är geckos, det är bara i Bali man säjer tokeh. Det är veldigt roligt att de heter tokeh tycker jag iallafall! För de låter så när de ropar på kvällarna!

Det här är en cikcak

Det här är en tokeh

Göra läxor

Vi har gjort läxor också, här på Bali.
Mamma har tvingat oss att göra alla saker som vi fick med oss. Vi är redan klara med alla, så nu ska vi bara bada för på fredag ska vi åka hem igen.

Imorgon åker vi till Ubud, vi kanske ska till en elefantpark då!

Jesper och Rebecca

Avsluta

De senaste dagarna har gått med en rasande fart. Efter torsdagens snorkelutflykt stod en utflykt till Besakih, det största templet, inplanerad för söndagen. Men.... natten mellan lördag och söndag blev Rebecca sjuk.

Inget allvarligt, men så pass att vi istället tillbringat alla dagar vid huset och bara badat i poolen och snorklat i havet.

Söndag kväll var vi ute och åt middag, men det blev en kort sittning eftersom Rebecca inte orkade vara uppe så länge.

Men det går ingen nöd på oss vid huset, barnen snorklar i poolen och har blivit väldigt duktiga både på att simma ovan och under vattnet, med och utan snorkel. Senaste upptäckten är att man kan dyka under vattnet med snorkeln och sedan blåsa ut vattnet när man kommer upp igen.

Idag är det redan sista dagen i Villa Nujum, och det har kommit regn. Varmt regn i jämförelse med det Göteborska spikregnet så här års. Stora tunga droppar, härligt att bada i!

Imorgon kl 10.00 vinkar vi farväl och tar oss till Ubud, där vi har ett hotell bokat för två nätter innan planet lyfter från Den Pasar igen på fredag. Två hela veckor är över, första solsemestern någonsin som en familj gick fort. 

Och vi har lovat oss själva att göra om det igen, och inte vänta så länge till nästa resa!

Djuren på Bali (Jesper)

Djuren här i Bali är supergulliga! Vi har till exempel tjik-tjaks (som är några slags ödlor som kan sitta på murar) och gekos i vår trädgård, och jag har haft en kameleont på armen! När vi åkte på båtutflykt, så såg vi några hjortar, och när vi åkte tillbaka såg vi några fladdermusgrottor. 

Tre andra fladdermöss såg vi också, men de var tama (de var på samma ställe som kameleonten). Mamma klappade en boaorm, och det fanns en leguan där som var som (jag tror) var en halv meter lång. På kvällen (både) hör vi (och ser) fladdermöss, tjik-tjaks och gekos.

I förrgår såg mamma en padda vid matbordet och innan på dagen hade hon satt sig i en stol med en råtta bakom en kudde. Råttan sprang plötsligt förbi henne och på hennes ben, hon skrek så högt att vår trädgårdsmästare trodde det var något farligt som hänt, hahahahaha!!!!

Rebecca om huset

I vårat hus i Bali finns det 2 ställen där jag och Jesper tycker det är roligt. Det är simbasengerna, vi har 2. Ett bubbelbad och en vanlig pool. Mitt rum har myggnät, mammas och pappas rum har också myggnät

.

Rebeccas funderingar

Igår på tisdag hämtade Benny, våran chaufför, oss till att besöka ett tempel. Benny hade bjudit in oss att vara med på en gudstjänst. Det var fest för det var fullmåne. De firar 3 dagar och sover i templet. Jag bytte om till min sarong. En sarong är en slags kjol och tillochmed killar ska ha på sig en sarong. 

När Benny kom var det redan mörkt. Sen när vi hade kört en stund kom det plötsligt en hund springandes ut på gatan och Benny såg inte hunden i tid så han körde på den. Jag märkte ingenting men mamma och pappa hörde en stor knall. 

Först så åkte vi till Bennys hus för att Benny skulle byta om, och hämta sin fru. Förresten var det nog lite kul i templet, det var många nyfikna barn där som tittade på mig jättemycket.

Jespers hem

Det är lördag, den tredje november. Och jag har jättekul! De flesta av er tycker säger säkert “ åh vad fuskigt! “ eller “ nej, nu längtar jag efter dig! “. Men, ser ni bilden. Tycker nån att det inte är fuskigt? Alla borde tycka det! Jag har till exempel en kock, en städerska, två nattvakter och en som sköter om trädgården.

Jesper snorklar

Hej klassen! Har ni haft snöbollskrig än? Idag, torsdag den första november, var jag och snorklade i havet. Det är jätteroligt men det finns farliga fiskar. Som en bläckfisk som jag har läst om i min bok på skolan “Se upp! Jag är giftig!”. Men det var fint iallafall. Jag såg en lejonfisk och en zebrafisk. De är så giftiga att man kan dö av en sån. Men jag såg också många andra fiskar, som papegojfiskar och några andra fiskar som hade ett slags konstigt horn, som liknade en lång näsa. Hahaha! Det var jättekul! När jag och pappa var och snorklade i havet (inte det havet jag berättade för er tidigare) såg vi två murenor (en liten och en stor), en zebrafisk, jättemånga månfiskar och jättemånga andra fiskar. 

I tisdags, den trettionde oktober, var jag på en slags gudstjänst i ett tempel. Det var tråkigt första stunden, men jag och Rebecca (min syster) fick låtsas som om det var kul, för det var våran chaufför, Benny, som hade bjudit in oss att följa med.

Men det var sorgligt på vägen, för då råkade Benny köra på en hund som dog.

I Bali finns det jättestora tempel. Men man måste ha en slags kjol, och även killar måste ha en sån. De kallas en sarong. Pappa och jag måste också ha en udung, en slags sjal runt huvudet. 


Vår personal består av en chaufför, en trädgårdsmästare, två nattvakter och två kockar som lagar jättegod mat.

Halloween

Vi firade också Halloween på Bali! 

Men det växer ju inga pumpor här (i Bali)? Äh, vi tog en vattenmelonen. Mamma fixade vattenmelonen - Apik och Putu (som är vår hushållerska och kock) skrattade jättemycket åt oss. Men det blev jättefint! Titta på bilden (det är ansiktet på vattenmelonen).  

Snorkling torsdag

Idag har vi varit på båtutflykt och snorklat. Helt fantastiskt roligt att göra med barnen - och de klarade sig jättebra!

Vi såg papegojfiskar, barracudas, månfiskar, clownfiskar i olika färger, och såklart en massa koraller, snäckor med mera.

Vi blev avsläppta vid en liten båthamn och hamnade på en båt med två nederländare, två belgare, två engelsmän, en kanadensare och en tysk. Och så bar det av till en strand där vi fick snorkla. Stranden visade sig ligga i utkanten av ett djungelreservat så när vi åt lunch fick vi sällskap av.... några slags hjortar!

Efter lunchen åkte båten vidare till ett annat ställe för mer snorkling och där fanns ett tempel på berget.

Nu i kvällningen sitter vi “hemma” igen, med en öl..... Kan rekommenderas!

Tempelgudstjänst tisdag kväll

I tisdags kväll var vi inbjudna att delta i en gudstjänst, under tre dagar firar man här fullmånen med speciella ceremonier.

Vi klädde oss i saronger hela familjen och hämtades av vår chaufför, som körde hem oss till sig för att själv byta om och hämta upp sin fru. När vi kom in i deras lilla hus, kastar vår chaufför, hans fru och hans syster en snabb blick på oss och konstaterar att det inte duger. Alls.

Operation fixa orang blandas inleds:

Jesper och Eric får på sig udungs och bättre saronger.

Rebecca får en gul, vacker slendang knuten runt midjan.

Och jag..... blir omgjord från topp till tå. En grön sarong och brokadblus plockas fram, håret borstas och sätts upp. Och som picken över i:et... rosa läppstift. Nej, ingen kamera fanns till hands så ni får föreställa er mig i detta. 

In i bilen, jag är skräckslagen för att göra sönder något eller smutsa ner dessa otroligt vackra kläder som, handen på hjärtat, egentligen är för små.

På slingrande vägar i kolsvart natt kör vi mot deras tempel, i närheten av Singaradja. In i templet, titta och lyssna på en kvinnlig gamalan-orkester och sedan fick vi komma in och sätta oss i skräddarsits. Och vänta..... Och vänta.... Och vänta.... Och vänta. 

I och med att det är en speciell ceremoni, ska nämligen en grupp präster gå tre varv runt hela templet och besöka Shiva, Vishnu och Brahma. Samtidigt mässar någon i en mikrofon, och barnen börjar tröttna. Benen börjar domna. Huvudet börjar snurra. Rökelsen lägger sig över oss. Och alla har faktiskt... tråkigt. Det finns en hel del människor runt omkring oss som alla är extremt nyfikna på oss. Rebecca rycker i mig och säger “De där flickorna tittar på mig!” och visar mot två flickor snett framför oss som med jämna mellanrum vänder sig om och fascinerat stirrar på den mycket icke-balinesiska familjen. Bredvid oss sitter en annan familj där barnen är lika begeistrade över vår närvaro. Två tonåriga killar framför oss vet inte vad de ska titta mest på, oss eller sina mobiler. 

Runt omkring oss börjar fler människor sucka och pusta, sms’a, sträcka på benen och se sig omkring.

Men, så börjar vi. Vi sätter blommar mellan fingrarna och för mot pannan, sedan ska de fästas i håret. En gång till innan det kommer vatten och riskorn som vi ska fästa mellan ögonen, på tinningarna och bakom öronen.

Sedan är det över.

Vi hämtar korgen med offergåvor och promenerar med hundratals andra mot utgången, samtidigt som nyfikna blickar följer oss. En man möter upp oss och tittar gillande på oss alla och säger “White Bali-people, good you are here!”

Tillbaka hos vår chaufför bjuds vi på kaffe. Där sitter vi runt ett köksbord, på Bali, i ett litet hus med två rum och kök och försöker förstå varandra. Barnen är dödströtta, och vi med, så efter en stund är det skönt att säga hej då och bli hemskjutsad till en lyxig villa....

Det gäller att vänja sig, tänker Carin på onsdagen

Idag har vi haft besök av The big boss, som hon kallas. En nederländska som för fyra år sedan emigrerade med man och son till Bali. De byggde Villa Nujum och Villa Quirodisax, som ligger grannar med varandra. Men bor numera i Singaradja, som är närmsta staden.

Hon fungerar som manager för Villa Nujum och är en guldgruva med information om var man ska åka, hur man ska bära sig åt och en massa annat.

Ett trevlig, mycket nederländskt, samtal över en kopp kaffe mitt i ett tropiskt paradis. 

Vi bjöd på kaffe. Eller ja, vi beställde kaffe av vår kokerska och blev serverade vid bordet. Jag erkände att det är något av det svåraste här, att vi har personal som passar upp på oss. Det är enormt lyxigt att få frukost, lunch och middag lagad till oss. Och det känns helt okej - men att ropa till sig en person och säga “jag tar gärna en kaffe” när kaffebryggaren står två meter bort i köket.... Eller inte plocka upp kläderna som barnen spridit ut i sitt sovrum utan låta hushållerskan göra det... Och att bli tilltalad “Madam”, gärna följt av Selamat pagi eller Me go home now, ok?... Eller få frågan om jag tillåter att en av dem tar ledigt en dag. Det är tufft. “Äsch”, säger The big boss, “Det vänjer man sig snabbt vid, tro mig! Du får tänka på det som att du annars tar ifrån dem deras arbete.”

Jag försöker tänka på det när jag för sjätte gången rycker till och stirrar rakt på trädgårdsmästaren där han är ute och grejar i rabatterna, och för tusende gången på bara några timmar säger ett förvirrat “Hallo” som han svarar på med ett strålande leende och liten bugning. Eller när jag sitter och läser ser något röra sig inne i köket och inser att det är Putu som förbereder lunch. Eller när det kliar i fingrarna att vika ihop tvätten som hänger och torkar.

Det sitter hårt åt att acceptera att någon jobbar för mig, ångesten över att vara en “Madam” sitter djupare ner än jag kunde tro. Jag går med på att beställa kaffe. Men kan inte låta bli att städa undan kläder och prylar.

Parallellt läser jag Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Kanske ska skaffa mig en RUT hemma också? För, handen på hjärtat, det är extremt skönt att slippa städning, tvättning, damma, putsa fönster och allt det andra. Nu har jag ju provat! Kanske kan det bli ett beroende? Bara ingen kallar mig “Madam”.

Villa Nujum

Villa Nujum heter stället vi bor på. Det är i sanning en villa.

Välkomsthall, tre dubbelrum med badrum och en köksdel. Och på baksidan en trädgård och pool, med havsutsikt.

I hyrpriset ingår dessutom en trädgårdsmästare, en kock, en hushållerska samt två säkerhetsvakter. Och tillgång till privatchaufför som man betalar per timme/uppdrag.

Det är svårt att beskriva det. Så jag tog några bilder.

Bali, ankomst

Nu är vi här; Göteborg-Helsingfors-Hong Kong-Den Pasar. Så såg flygresan ut.

Vi landade söndag kväll strax efter kl 21 på Bali, fast för oss var klockan ju bara två på eftermiddagen.... Flygresan gick bra, lite försening med sista planet från Hong Kong, men inget allvarligt. Barnen klarade resan okej, det var lite jobbigt att sova bara....

Vi hittade en taxi på flygplatsen, efter att jag gjort den obligatoriska turistmissen och plötsligt såg våra väskor bäras iväg av två män som sedan ville ha pengar.... Taxichauffören hade ingen aning om var vårt hotell låg, men kunde såklart inte säga det. Vi åker med andra ord iväg, efter lite obligatorisk prutning, och han grabbar tag i sin mobil och ringer en kompis för att få vägbeskrivning. Det är lite kul att Eric förstår en del indonesiska.

Men fram kom vi och fick vårt rum. Och barnen inspekterade bassängen direkt genom att kl 23.00 plumsa ner i plurret. Sedan direkt i säng.

Vi drack öl ur minibaren och käkade OREOs – magen hade inte hunnit vänja sig vid klockan än så det var ju en schysst middag...

På morgonen när vi vaknade insåg vi att vi var de enda gästerna på hela hotellet. Privat frukost med andra ord. Bredvid poolen, som fick besök igen.

Sedan traskade vi tillbaka till rummet och tog gott om tid på oss att packa om allt – vi hade en timme på oss. Trodde vi. Telefonen ringer och det visar sig att vår chafför från Villa Nujum står och väntar. Vi rafsar ihop allt, skickar en önskan ut i världsalltet att vi inte glömt något och drar iväg.

I bilen ber vi Benny, som chauffören presenterar sig som, att ta vägen om en affär, det ska tydligen finnas en stor mataffär på vägen. Javisst säger han och kör till utkanten av Den Pasar och skickar in oss i...... en klädaffär. Med lite nötter och snacks i ett hörn. Men visst, vi köper saronger, en påse nötter och en sommardräkt till Rebecca. Sen åker vi igen. 

Den Pasar slutar liksom aldrig, känns det som. Det är trafik överallt, mopeder överallt, och längs vägen ett oändligt gytter av hus och människor på väg. Eller som sitter still, och håller en gudstjänst, mitt i en rondell. Tänk om vi kunde få det på Korsvägen nån gång.

Det tar säkert över en timme innan vi hamnar på vägar som inte kantas av hus och människor. Jag vet inte riktigt när det skedde, jag somnade under en stund och när jag vaknade skymtade jag grönt längs vägkanten. Mopederna fanns dock kvar.

Vi snirklar oss uppåt, mot mitten av ön. Stannar på ett turistställe för att äta en extremt dyr lunch, men utsikten ingick i priset, och var på gränsen till obetalbar. Här är det mindre människor som bor, det regnar och mullrar, temperaturen är nog “bara” runt 25˚C och vägarna är smala med stup på båda sidor. Och det är otroligt vacker. 

Långsamt tar vi oss mot Villa Nujum, vi stannar en kort stund och handlar lite fika och vatten i Seririt, innan vi svänger av vägen och hamnar mitt i risfälten. Två kor står och betar och tittar undrande på oss där vi tuffar framåt på mer en stig än en väg. En tvär sväng, en port öppnas och vi backar in på en gårdsplan. In i paradiset.

Bali 27 oktober-9 november 2012

Den 27 oktober åkte vi till Bali; Carin, Eric, Jesper och Rebecca. Här försöker vi få ordning på allt vi ser, gör och upplever.