Bali, ankomst

Nu är vi här; Göteborg-Helsingfors-Hong Kong-Den Pasar. Så såg flygresan ut.

Vi landade söndag kväll strax efter kl 21 på Bali, fast för oss var klockan ju bara två på eftermiddagen.... Flygresan gick bra, lite försening med sista planet från Hong Kong, men inget allvarligt. Barnen klarade resan okej, det var lite jobbigt att sova bara....

Vi hittade en taxi på flygplatsen, efter att jag gjort den obligatoriska turistmissen och plötsligt såg våra väskor bäras iväg av två män som sedan ville ha pengar.... Taxichauffören hade ingen aning om var vårt hotell låg, men kunde såklart inte säga det. Vi åker med andra ord iväg, efter lite obligatorisk prutning, och han grabbar tag i sin mobil och ringer en kompis för att få vägbeskrivning. Det är lite kul att Eric förstår en del indonesiska.

Men fram kom vi och fick vårt rum. Och barnen inspekterade bassängen direkt genom att kl 23.00 plumsa ner i plurret. Sedan direkt i säng.

Vi drack öl ur minibaren och käkade OREOs – magen hade inte hunnit vänja sig vid klockan än så det var ju en schysst middag...

På morgonen när vi vaknade insåg vi att vi var de enda gästerna på hela hotellet. Privat frukost med andra ord. Bredvid poolen, som fick besök igen.

Sedan traskade vi tillbaka till rummet och tog gott om tid på oss att packa om allt – vi hade en timme på oss. Trodde vi. Telefonen ringer och det visar sig att vår chafför från Villa Nujum står och väntar. Vi rafsar ihop allt, skickar en önskan ut i världsalltet att vi inte glömt något och drar iväg.

I bilen ber vi Benny, som chauffören presenterar sig som, att ta vägen om en affär, det ska tydligen finnas en stor mataffär på vägen. Javisst säger han och kör till utkanten av Den Pasar och skickar in oss i...... en klädaffär. Med lite nötter och snacks i ett hörn. Men visst, vi köper saronger, en påse nötter och en sommardräkt till Rebecca. Sen åker vi igen. 

Den Pasar slutar liksom aldrig, känns det som. Det är trafik överallt, mopeder överallt, och längs vägen ett oändligt gytter av hus och människor på väg. Eller som sitter still, och håller en gudstjänst, mitt i en rondell. Tänk om vi kunde få det på Korsvägen nån gång.

Det tar säkert över en timme innan vi hamnar på vägar som inte kantas av hus och människor. Jag vet inte riktigt när det skedde, jag somnade under en stund och när jag vaknade skymtade jag grönt längs vägkanten. Mopederna fanns dock kvar.

Vi snirklar oss uppåt, mot mitten av ön. Stannar på ett turistställe för att äta en extremt dyr lunch, men utsikten ingick i priset, och var på gränsen till obetalbar. Här är det mindre människor som bor, det regnar och mullrar, temperaturen är nog “bara” runt 25˚C och vägarna är smala med stup på båda sidor. Och det är otroligt vacker. 

Långsamt tar vi oss mot Villa Nujum, vi stannar en kort stund och handlar lite fika och vatten i Seririt, innan vi svänger av vägen och hamnar mitt i risfälten. Två kor står och betar och tittar undrande på oss där vi tuffar framåt på mer en stig än en väg. En tvär sväng, en port öppnas och vi backar in på en gårdsplan. In i paradiset.